Begravningen var något av det hemskaste jag varit med om. Det gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta, jag kunde inte förstå att Roine faktiskt låg i den där kistan, Roine som alltid funnits där, som alltid ställt upp till 100%, att han är död, att han aldrig kommer komma tillbaka. Tänk att leukemin vann, det hade vi inte räknat med någon av oss, han mådde så bra under hela behandlingen, gick upp till 50% på sitt jobb och var så positiv hela tiden. Klart han skulle klara sig, men han gjorde inte det. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar cancer, jag hatar det så jävla mycket!! Den tog min mormor ifrån mig och nu även en människa som funnits i mitt liv under i princip hela min uppväxt.. Hur kan livet vara så in i helvete orättvist. Varför måste alla dessa genomgoda människor behöva lida och ryckas ifrån oss i förtid?
Jag kommer aldrig mer få prata med honom, han kommer aldrig mer få lyssna på mitt tjat om dumma datorer.. Fan vad jag hatar det här. Det är så vidrigt så jag finner inte ord.
Jag hoppas innerligt att han har det bra nu. Jag tror inte att allting tar slut bara för att man dör, ens tid på jorden är kanske slut, men man finns kvar. Det är bara en tom kropp som ligger i kistan, själen har gett sig iväg någon annanstans, till något ställe vi inte har en aning om, ett bättre ställe..
Vila i frid, Tack för allt du gjort!