Jag har haft en väldigt bra dag idag. Jobbet gick kanon, det känns så bra. Dock har jag varit väldigt velig idag känner jag, nästan så att jag skäms nu. Ni vet det med schemat jag berättade om? Att jag har känt mig så pressad och oroad för att det är för mycket runt omkring mig. Berättade det för min arbetskamrat idag att jag kände så och att jag egentligen inte ville jobba varannan helg schemalagt utan vill vara timvikarie och helt enkelt hoppa in när det passar mig. Hon nappade och ville gärna ha mina 20% då det blivit massa strul och hon inte längre ska vara kvar där trots att hon vill det osv osv.. Av någon anledning ångrade jag mig direkt efter att orden slunkit ur munnen på mig, jag vet inte, men att just se mitt namn, bara mitt namn, stå på ett schema, den raden är bara min, min, min. Helt enkelt bara min! Jag vill ju vara där, jag behöver ju pengarna och jag trivs ju så bra där. Jag är lika chockad varje gång jag jobbar...att folk kan vara så trevliga, att det är så det faktiskt är att jobba som personlig assistent..
Nej jag vill ha kvar min rad, mitt schema. Smsade därför kontaktpersonen på stället och skrev det. Skäms för hur mycket jag strular, han svarade inte. Kan bara tänka mig vad han tänker just nu.. men det är faktiskt ett ganska stort beslut tycker jag, frågan kvarstår ju givetvis om jag faktiskt orkar, men det återstår ju att se, eller hur?